:: i vilken vår hjälte efter en tids frånvaro - med stor sannolikhet orsakad av lockelser frambesvärjda av illasinnade stavgångare - inser att kampen inte bedriver sig själv ::
En tät vinter försvårar för stavgångarna. Snön virvlar aggressivt mot fönster och väggar; naturen ylar kring stavgångarnas hem.
När så våren med sina långsmala solstrålespjut förgör vinterns vargar, vågar de sig fram ur mörka gömmor, smutsiga av en vinter i jordiga hålor. Myllan har hållt dem varma medan kölden har jagat över landet, sökandes förgöra deras orättfärdiga syfte. Sökandes förgöra deras orättfärdiga kroppar.
Vintern skriker och söker nagla fast sitt vita lakan. Men våren river och rispar i snöns kropp. När så marken ligger blottad och bar, kletar kloförsedda fötter mot marken. Böjer sig ned och plockar upp stavar från jorden innandömen, där de legat skyddade. Kejsarsnittsmässigt usurperar de ur jordiga bunkrar sina vapen och verktyg: stavarna.
Andra bloggar om: stavgång
